Tuggben för hundar: olika typer och säkerhet

Ben från slakterier kommer i tre olika former, och risken skiljer sig rejält mellan dessa.

Råa ben. En del hundägare ger sin hund råa märgben från nöt eller råa kalkonhalsar att tugga på. Hunden får något naturligt att tugga på och tänderna blir delvis rengjorda på köpet. Men ben kan dra med sig bakterier som salmonella och listeria, de kan splittras, och bitar kan fastna i mage eller tarm. Preventive Vet avråder helt från ben, även de råa. Hos VetZoo framgår att det är valpar och små raser som har svårast för benbitar i magen.

Märgben, de där skivorna är av rörben från nöt, är så hårda att de spräcker baktändernas emalj. Det är ingen ovanlig orsak till tandfrakturer.

Hjortshorn, älghorn och kohovar marknadsförs som produkter med lång hållbarhetstid och det är tyvärr ett av huvudproblemmen med denna bentyp. Att tuggbenet håller i flera veckor är ett tecken på att det är hårdare än hundens tänder.

Cornell Riney Canine Health Center skriver att tandfrakturer hos hund ofta orsakas av att hunden tuggar på mycket hårda föremål, och avråder särskilt från horn, hovar och ben. Preventive Vet påminner om att hjortar slåss med sina horn, vilket säger något om hur de står sig mot ett par hundtänder. Kohovar har dessutom formen av en ring som kan fastna runt underkäken bakom hörntänderna, och då måste hunden sövas på klinik för att få loss den.

Rawhide, eller råhud, är pressade lager av tvättat och torkat skinn, oftast från nöt. Det är världens mest sålda tuggben och en favorit hos många hundar. Mjukt nog för tänderna, håller länge, och de flesta hundar klarar det bra. Men det finns ett par saker att tänka på.

Bitar som sväljs. Den största risken är att hunden sväljer för stora bitar. I en studie av 261 hundar med främmande kropp i matstrupe eller magsäck utgjordes 26 av 111 fall i matstrupen (23 procent) av torkat hundgodis, inklusive råhud — näst vanligast efter ben. Samma studie fann inga sådana fall i magsäcken, och författarna skriver att materialet i regel bryts ner när det väl passerat dit. En laboratoriestudie i Journal of Nutritional Science avråder från långsamt nedbrytbara tugg för hundar som sväljer stora bitar utan att tugga ordentligt, eftersom det kan ge stopp i magsäcken.

Tillverkning. Råhud framställs på olika sätt i olika länder, och produktionsland och innehållsförteckning är därför värda att läsa. Vi har inte funnit någon myndighets- eller forskningskälla som jämför kemikalieinnehållet mellan tillverkningsländer, och publicerar därför ingen sådan jämförelse här.

Torkade naturtugg som oxöra, vom, luftstrupe och kalkonhals är ett bra alternativ till rawhide. De är som regel mjukare och smälts bättre. Hunden kan fortfarande svälja för stora bitar, så rätt storlek och uppsikt gäller även här.

Dentaltuggben är gjorda för att skrapa bort plack medan hunden tuggar. Många innehåller också enzymer som ska bromsa bakterierna i munnen. De tillverkas oftast av spannmål, stärkelse och vegetabiliska bindemedel, ibland med kött eller fisk för smaken.

Vill du jämföra produkter på vetenskaplig grund finns en internationell märkning att hålla utkik efter: VOHC (Veterinary Oral Health Council).

Vegetabiliska tuggben av potatis, ris, majs eller sötpotatis finns för hundar med köttallergier eller känslig mage. De är ofta mjukare och smälts lättare, men de kan vara kaloririka, så räkna in dem i den dagliga fodermängden.

Agria framhåller dentaltuggben och vegetabiliska tugg som lämpliga vardagsalternativ om man framför allt vill ha tandvårdseffekt utan högre risk.

Sedan 2024 har Jordbruksverket fått in rapporter om hundar som blivit sjuka efter att ha ätit torkad kyckling och vissa tuggben från Kina. Symtomen liknar Fanconis syndrom.

Liknande rapporter har kommit från Finland, Danmark och Nederländerna enligt Dognews. I Nederländerna blev ett femtiotal hundar sjuka och 13 av dem dog. Vad det faktiskt är som gör hundarna sjuka är inte klarlagt än, men misstankarna går åt antibiotikarester eller kemikalier från tillverkningen. Hos Agria finns symtom och förlopp samlade på deras sida om Fanconis syndrom.

Innan du lägger nästa tuggben i kundvagnen:

• Titta på tillverkningsland på förpackningen. "Producerad i" säger mer än "packad i".
• Välj svenska, nordiska eller EU-tillverkade produkter när du kan.
• Undvik tugg som säljs i lösvikt eller från importsidor utan tydlig spårbarhet.
• Börjar hunden dricka mer, kissa oftare eller gå ner i vikt efter en ny tuggprodukt, ring veterinären och spara förpackningen.

Vilken ras, hur stor, hur hunden tuggar och om magen är känslig avgör vad som passar. Några saker är ändå värda att tänka på oavsett:

• Storleken ska passa hunden. Tuggbenet ska vara större än hundens mun så att den inte kan svälja det helt, men inte så stort att den inte kan greppa det.
• Tuggstilen spelar in. En hund som river loss bitar behöver helt andra produkter än en som gnager långsamt.
• Ha alltid uppsikt. Inget tuggben är säkert att lämna en hund ensam med. Ta bort det när hunden tröttnar.
• Kassera små rester. Är tuggbenet så litet att det får plats i hundens mun, slänger du det.
• Byt sort då och då. Att växla mellan dentaltugg, mjuka naturtugg och en seg leksak (som en Kong fylld med godis) gör att tänderna inte bearbetar samma material varje gång.
• Är du osäker, fråga din veterinär. Det kostar inget och är betydligt billigare än en akutoperation.